Skicka in din historia!

Din berättelse

Filmklipp

Du kan skicka in ett filmklipp som du har laddat upp på YouTube. Fyll då i klippets webbadress.

Signatur

Mejladress

Jag godkänner att Hur gör man? sparar min e-postadress och har rätten att fritt använda min berättelse. Läs mer »

Skicka in din historia!

Din historia är viktig för andra att läsa, så dela med dig. Klicka på knappen för att komma till formuläret.
Skriv din berättelse

Svante Tidholm

Journalist, dokumentärfilmare och projektledare för FATTA MAN

Svante Tidholm

För mig har mina problem med manlighet nästan alltid handlat om närvaro. Om att vara närvarande. Med mina barn, mina vänner, min sambo. Det handlar om vad jag lärt mig prioritera i livet. Att det varit viktigare att göra saker än att känna saker. Jag har sett kvinnor lyssna hela mitt liv, men jag har sett väldigt få män göra samma sak.

Jag kämpar varenda dag för att bli bättre på att bara stanna upp och vara där jag är, se mig omkring, ta in och lyssna på de omkring mig. Framförallt kvinnor. Men det drar och rycker inuti mig. Jag flackar med blicken, tar upp mobilen, något annat drar i mig. Jag skäms. Jag måste bli bättre på det här. Jag tänker inte ge upp. Trots att jag är man vill jag vara kapabel att vara fullständigt närvarande för andra människor, speciellt mina barn. De märker ju att jag är dålig på detta, det är därför de vänder sig till sin mamma istället.

Martin

Martin

Någon gång i femman eller sexan så började jag starkt försöka arbeta bort drag som jag då tyckte hämmade mina möjligheter att bli respekterad av andra killar och för att inte känna mig nervärderad av tjejer. Några av dessa hämmande drag var att jag gillade att sjunga och uppträdda. Utan att någon direkt sa till mig att det var fel, så förstod jag att den roll som jag tidigare tagit var fel sätt för en kille att synas och höras. Då jag inte heller kvalificerade in som en bråkstake blev jag istället tyst och tillbakadragen.


Jag tror att jag under hela högstadiet på grund av min egna självcensur blev en ganska tråkig och intetsägande person. Jag saknade helt enkelt en arena där jag fick möjlighet att uttrycka mig. Trots att situationen blev något bättre på gymnasiet var det fört på universitetet som jag åter tillät mig själv att vara den som jag egentligen hela tiden hade varit.

Viktor

Viktor

När jag gick i grundskolan gick jag på tre olika skolor och i flera olika klasser. Det fanns i varje klass en liten grupp elever som var lite stökigare och bråkigare än de andra och dessa grupper bestod nästan uteslutande av killar.

Under varje föräldramöte klagades det på att "killarna" störde på lektionerna, "killarna" hade förstört det här och det här, "killarna" stal verktyg från träslöjden och så vidare.

Detta ledde till att rektor och lärare kollektivt bestraffade samtliga av manligt kön i klassen genom inställda klassutflykter, "allvarliga samtal" och annat. Detta gällde alltså även oss som satt tysta och läste på lektionerna, som inte bråkade och vandaliserade eller stal.

Denna typ av könsdiskriminering kändes fruktansvärt orättvis då och den gör det fortfarande idag. Oavsett om det gäller kön, etnicitet, sexualitet eller vad som helst är det aldrig okej att kollektivt döma en hel grupp människor på grund av vad några få representanter från den gruppen gjort och/eller gör.

Chris

Chris

Jag är uppväxt i en liten by där skog, motorer, jakt och ved är en stor del av männens liv och samtalsämnen, inte allas men dom flesta. I byn mäts manligheten oftast i hur ljudligt, grovt och brett man uttrycker sej när man pratar samt lägger till ett litet hest skratt efteråt. Större delen av mitt liv har präglats av detta, bilar, motorer, "manligt" snack och det ständiga egot.

Det här inlägget handlar mer om ett val jag gjorde när jag bestämde mej rätt sent för att börja med teater, 2010-11 ungefär. Den hyfsat coola snickaren och väldigt duktiga fotbollsspelande killen skulle börja med teater istället för manlighetssporten springa runt med testosteronstinna svettiga män på en stor gräsplätt och jaga en boll samt efteråt duscha tillsammans.

När jag nämnde det för dom runt omkring mej, ej familjen som alltid varit stöttande. Då blev jag bög på riktigt, alltså jag kom inte ut men i andras ögon så var ju det omanligt, fjolligt, bögigt mm. Jag menar sitta 15 män i en liten jaktstuga iklädd långkalsonger bar över framför en brasa långt ute i skogen och dricka massa sprit och laga mat tillsammans med enbart män och klaga på att dom inte för ligga hemma det är ju så sjukt hetero.
Jag sket ju i att dom frågade varje gång jag varit iväg på teater "har du varit iväg och bögat nu?". Det gjorde lika ont varje gång. Men vare nått jag inte gjort var det "bögat" snarare tvärtom, för teaterns värld är rätt öppen med mycket kvinnor och kontakt fysisk kontakt samt att vi delade omklädningsrum. Försökte förklara någon gång men gav upp för dom 15 svettiga männen framför brasan lyssnade inte så dom fortsatte hade roligt på min bekostnad samtidigt som man såg deras egon flyta omkring i rummet och bara leta efter ett tillfälle att hävda sej.

Jag bestämde mej för att struntade i det för att jag är jag och ingen annan. Trots mitt eviga vända andra kinden till spelat hård och kall, skrattat med för att undvikit ämnet så gör det gjort ont att höra att man är mindre värd än någon annan. Speciellt när jag anser att dom inte gör så mycket av sina liv och då har mage att ifrågasätta mitt, men jag respekterar deras val i livet har alltid gjort och kommer alltid göra. Det enda jag begär bara att bli respekterad tillbaka för den jag är och vad jag gör.

Jag är idag utbildad fysisk skådespelare och kan snart leva på det. När jag är hemma och hälsar på så kommer dom fram på byn och fråga hur det går och sånt. Det underbara är att dom faktiskt tycker det är roligt att jag kommit så långt och nästan lite stolta samt avundsjuk på att dom inte gjort nått liknande. Jag kan bara spekulera hur deras tankar förändrats om att det kanske finns nått mer än att försöka hävda sej i en jaktstuga där egot är större än stugan.

Det viktiga är att vi förstår varandra ibland tar det längre tid men så länge vi har samma mål om att respektera varandra för den man är och vad man gör så kan vi gå långt tillsammans. Följ din dröm och gör det du vill och stå för det, skada inte någon annan eller dej själv på vägen bara.

Det är varken rätt eller fel det är bara så det är.

J

J

Vi flera tillfällen har jag nekat sex för att tjejen var för full, eller att jag inte vill. Dessa tjejer har alla svarat med: "vad är du för man?"

Hälsosamma pappadagar

Att ta ut sina pappadagar kan vara positivt för hälsan enligt svenska forskare. Det kan bland annat leda till minskad dödlighet och ge positiva hälsoeffekter för män. Jämställdhet är alltså hälsosamt och gynsamt för samhället. Ändå så togs bara 24,8 % av föräldraledigheten ut av män 2013, enligt Försäkringskassan. Vad beror det på?

Christoffer

Christoffer

När jag var barn ville jag börja spela fiol. Det fick jag inte för min bror som ansåg att det var "bögigt".

En dag i skolan hade jag på mig väst. Jag blev direkt utskrattad av folk som ansåg att det var "bögigt". Jag har alltid varit osäker i mig själv, aldrig över min läggning, utan över vart jag står. Hela högstadiet kämpade jag för att inte vara för känslig eller "bögig" när jag egentligen hela tiden bara inte var lika grov och "manlig" som man ansågs vara.

Idag är jag tillsammans med en tjej. Vi har varit tillsammans i tre år nu. För lite mer än tre år sedan när vi gick i gymnasiet så blev samma tjej stämplad som "manligast i klassen" då hon inte var lika mjuk och tillbakadragen som tjejer skulle vara i andras ögon.

Vi kompletterar varandra perfekt. Jag är lite tystare, mjukare och känsligare medan hon är den skarpa som hörs mest och undviker kroppskontakt.

Jag vet inte egentligen vad denna historia tillförde, mer än att det inte finns något "manligt" eller "kvinnligt".

Jonas

Jonas

Jag har genom hela livet varit högpresterande, satt höga mål och klarat av dem. Jag har alltid varit i toppskiktet i skolan, får ofta höra att jag ser bra ut, tränar mycket, har stor umgängeskrets och massvis av vänner som jag trivs grymt bra med. Har även en fantastisk flickvän sedan två år tillbaka som jag gör allt för.

Allt det här ställdes dock på kant för ett halvår sedan, då jag två gånger i rad bara inte kunde få stånd när jag och min flickvän skulle ha sex. Båda gångerna var andra gången för dagen, eller ca 8 timmar mellan rundorna. Det här slog fullständigt luften ur mig och tankar började snurra.

Jag är väldigt emotionellt stabil, men ångest och rädsla för erektil dysfunktion fullkomligen lamslog mig. Det var det sista jag tänkte på och det första jag tänkte på innan jag vaknade upp i flera veckors tid. Jag gick upp tidigare än vanligt och tänkte på allt jag skulle ge för att få tillbaks min sexuella förmåga.

Jag slutade att njuta av livet under flera veckor. Jag och min flickvän hade sex under den här tiden, allt fungerande, men jag kunde fortfarande inte slappna av. Det var som ett konstant ok över axlarna, omöjligt att lägga ifrån sig.

Tankarna gled sakta men säkert undan. 2-3 månader senare var problemet så gott som obefintligt, men jag minns än idag hopplösheten, skammen och känslan av att inte vara bra nog; en känsla jag, utan att vilja låta arrogant, är obekant med.

Jag vill upplysa DIG som går igenom samma sak. Det finns ALLTID en väg ur träsket. Jag vet exakt hur allting är. Det är mörker och pina, men det löser sig alltid. Varje gång.

Kalle

Kalle

Alla har vi kämpat med föreställningar om hur vi ska passa in i vårt sociala kön, och hur ofta vi misslyckas. Ändå tillskriver vi framgångar hos andra personer deras kön. "Det var riktigt manligt gjort", säger vi, oavsett vad personen gjort. Kampanjer som syftar till att minska våldtäkter påpekar att det är manligt att inte våldta och att vara snäll. Det låter ju bra. Att uppmana till en annan manlighet, en "god". Men hela tiden är vi fortfarande så rädda för att inte vara män, eller manliga nog. Inget av det vi är har uppstått i ett vakuum. Vår omgivning påverkar oss till minsta beståndsdel. Vägen till förändring ligger alltså i att vara någon annans påverkan. Vi är inte en homogen grupp, men ofta tror vi att vi bara kan identifiera med andra personer som råkar bära testiklar. Även i detta nu försöker vi fixa en mansroll som är skev, men problemet tror jag är att vi fortfarande delar in människor efter biologiskt kön. I hjärnan är skillnaden mellan könen mindre än mellan individer. Men vår ständiga måttstock, andra penisdjur, är så begränsande. Alla män har inte ens snopp, och alla med kuk är inte män. Så våga vara något annat än man. Våga identifiera som människa, syskon, förälder, vän och älskare i första hand. Och man i sista hand. Om vi kunde lära våra barn att se upp till människor som är omtänksamma, lyssnande, osjälviska, öppna och generösa så kanske vi kan ordna en framtid som inte är åt helvete.

Isak

Isak

Hela mitt liv har jag tyckt det varit roligare och mer givande att hänga med tjejer.
Hela mitt liv har jag ursäktat mig till omgivningen för att jag har mer tjejkompisar än killkompisar.

André

André

När något tynger mig känner jag allt som oftast att jag står där utan någon att prata med. Inte för att jag inte har några nära vänner, de har jag gott om. Utan helt enkelt av rädslan att jag skulle ses som töntig. Och det känns så dumt. Jag kan ju inte som man vara ensam om att vara nere ibland? Med största säkerhet inte. Men i en värld där man förväntas vara tuff, där lägger man locket på. Det är ens ensak. Det sköter man själv.

De få gånger man gör ett undantag och gläntar lite på dörren är man oftast full. Berusningen, frizonen där vad som helst kan sägas och pratas om, så länge det inte följer med till den nyktra, verkliga världen igen. Men det hjälper inte. Det är ju i den verkliga världen problem finns. Och där blir de kvar.

Jag ska försöka bli bättre på att släppa på spärrarna. Och jag tror att alla män skulle må bättre av att göra det. Det kanske blir lättare om vi kallar varandra töntar efteråt och skrattar lite åt det.

J

J

Att sen barnsben fått veta att man som pojke (och senare man) inte får lov att öppet visa känslor har satt djupare spår än vad jag någonsin kunnat tänka mig. Brottas med problem som härleds till detta varje dag. Snälla, lär era söner att det är helt okej att visa känslor och inte skämmas för det.

Tomas Wetterberg

Sakkunnig i jämställdhet & Mentor till Hur gör man?

Tomas Wetterberg

När jag var ung, på 1960- och 1970 -talet fick jag ofta kommentarer om att jag säkert kommer att bli en riktig man när jag gör lumpen (militärtjänst). Den var obligatorisk för unga män på den tiden. Kommentaren kom utifrån att jag gärna ifrågasatte dåtiden normer och var aktiv i den politiska rörelsen för jämlikhet. Någon medveten feminist var jag ännu inte, så det kändes hårt att bli betraktad som en omanlig person, av de vuxna männen runt mig. För vad skulle jag bli om inte en man? Hmmm ...

När jag sedan fick göra lumpen på kvinnokliniken var det som att männen i min omgivning gav upp. Hur skulle detta sluta?

25 år senare arbetade jag på regeringskansliet med frågor om män och jämställdhet. Jag skrev en rapport om mitt arbete. Dagen efter den publicerats blev det en helsida i Expressen, med rubriken: "Nu ska männen bli som kvinnor", illustrerad med en bild av Babsan. Jag blev först ledsen för rubriken, som jag tyckte handlade om härskartekniken förlöjligande. Men när jag funderat någon vecka kom jag fram till att rubriken var ju rätt bra. Inte vore det väl så fel om fler män tog till sig av de normer som kvinnor skapat genom generationer?

Visst är det underligt att den manliga normen ser det som kvinnor gör och gjort genom tiderna, som något som män inte ska göra?

Karl

Karl

Varför måste det vara så att det är häftigt för oss män att ligga med tjejer. Jag är så otroligt trött på att gå ut på krogen med killkompisar med enda målet att hitta en tjej att ligga med. Att inte kunna sitta mer än ungefär 5 minuter vid ett bord och prata utan att någon säger att dom måste gå och hitta någon att strula med. Har man sedan en tjej som sover hos en så är frågan direkt dagen efter "låg ni varandra", sedan när man säger nej så får man frågan "jaha, ville hon inte eller?". Gör detta mig till en mindre man då om inte jag känner behovet av att gå ut och hitta tjejer för att ligga med och visa min "dominans" i samhället som stark man. Oviljan att titta på/prata om/hålla på med tjejer i varje vaken minut får mig istället att framstå som mindre man i situationer med jämngamla män och det är jag förbannat trött på.

Män och alkohol

Totalt har alkoholkonsumtionen ökat i Sverige, bland både män och kvinnor, sedan 1990-talet. Mäns genomsnittliga alkoholkonsumtion per år har stigit från 4,4 liter (1990) till 6,3 liter (2006), att ställas mot kvinnors konsumtion som stigit från 1,5 liter till 2,9 liter under samma period. Även om konsumtionen minskar med stigande ålder, dricker män alltid generellt sett mer än kvinnor. Denna överrepresentation följer även med in i behandling, cirka 70 procent av de som får behandling för alkohol- eller narkotikamissbruk är män.

Olle

Olle

Varför försöker många män göra sitt bästa för att framstå som rasist, ha fördomar om allt och alla, dricka alldeles för mycket och kan tänka sig misshandla någon verbalt/fysiskt för skojs skull? Är det en sån värld du vill leva i?

Hannes

Hannes

När jag, vid 20 års ålder, började studera vid Uppsala Universitet förstod jag, nu är det Feminism som gäller, fullt ut. Så, för att följa strömmen ändrade jag lite i mitt egna manifest och konstaterade högljutt i olika sammanhang – jag är feminist och tror på jämlikhet mellan ålder, kön och etnicitet. Där var jag, ett socialt geni, jag visste exakt vilka trådar jag skulle dra i för att verka så politiskt medveten som möjligt. Ack så fel jag hade. Jag var nog lika genomskådad som William Clinton i sitt första uttalande angående Lewinsky-affären.
Hemma i mitt lilla studentrum strövande andra ideer som skiljde sig från de jag lätt uttyckte i det offentliga. Inte för att jag var emot kvinnors jämlikhet eller nysvenskars integration i vårt samhälle utan för att jag så oreflekterat följde gamla inövade normer. Normer som bevarar min totalitära roll som vit mellanklassman, en roll som begränsar andra.

Jag kan idag säga: Jag är inte feminist. Hade jag sagt något annat vore det en lögn som gjort att jag hade slutat sträva och accepterat min situation. En situation där jag fortfarande är med och konserverar normer som inte gynnar ett jämlikt samhälle.

Jag kan idag säga: Jag vill vara Feminist. Nu ska jag bara lyssna, ta in och lära mig för att vara med och skapa ett jämnlikare nu. Som man är jag en produkt av det som varit – men kan formas av det som är nu. Därav kan det sistnämnda vara en vattenledare för nästa generations män, som säkerligen kommer att vara en produkt av det som är nu.

Hur gör man när man blir hetsad att dricka fler bärs/shots fast man helst vill gå hem och sova? Vad händer om man vägrar?

Hur gör man när man blir hetsad att dricka fler bärs/shots fast man helst vill gå hem och sova? Vad händer om man vägrar?

Fredrik

Fredrik

Jag jobbade ganska länge i ett team av ingenjörer med både kvinnor och män i en ganska jämn fördelning. När så en av mina manliga kollegor fick höra att han i och med nästa löneökning skulle få högre lön än en av de kvinnliga ingenjörerna som dessutom arbetat på platsen längre än honom bad han helt sonika chefen att ge den ökningen till henne istället. Så det är väl det mest ärliga och rakryggade sättet tycker jag. Går ju visserligen bara att tillämpa vid löneförhandling men det brukar ju vara praxis på de flesta företag att en sådan sker årligen.

Jonas

Jonas

Jag har kvinnliga chefer, endast kvinnliga kollegor i en bransch överrepresenterad av kvinnor.

Jag tjänar mindre än min flickvän.

Jag längtar efter barn. Min flickvän vill vänta.

Min flickvän kör alltid bilen. Hon är bäst på det. Kör jag får hon panik för att jag inte har koll på alla regler och är generellt för ouppmärksam i trafiken.

Min flickvän är händig. Hon är bäst på det. Ikea möblerna hjälps vi åt med, men gör jag det själv blir det snett och bakvänt.

Min flickvän är sportintresserad. Hon är grym på fotboll, och gillar att se matcher. Hon förklarade offsideregeln för mig.

Jag är stolt. Stolt man. En stolt man som lärt sig tusen saker av sin flickvän.

thegoodjazz

thegoodjazz

Att komma i kontakt med sitt inre, sina djupaste känslor och sin spiritualitet är saker som mansnormen försvårar allvarligt. Livets missöden och sorger hanteras allt för ofta med ren ilska eller apati, frånvaro och ignorans.

Jag växte upp bland män som inte var så tuffa utåt, men enormt duktiga på att lägga locket på och låtsas som ingenting när saker och ting blev för jobbiga. I tonåren insåg jag hur enormt känslomässig jag är som person, och när jag trädde in i vuxenheten så blev jag smärtsamt medveten om avsaknaden av bra förebilder på den manliga sidan. Speciellt jobbigt blev den facklande relationen till min egen pappa. Andra män i min omgivning har jag sett misslyckas med förhållanden, äktenskap, föräldraskap och farföräldraskap på grund av känslomässiga avstånd.

Jag vet nu att det är fel att det är så här. Jag tar styrka i den insikten och omfamnar den. Jag försöker uppmana män i min omgivning att göra samma sak. Jag tror att vi med rätt inställning och öppenhet kan ge oss själva bra förutsättningar att leva lyckliga, och sedan föra det vidare till de män, kvinnor och andra, som senare tar vår plats på denna planet.

Ekan

Ekan

I skolan blev den som inte åkte skoter eller spelade hockey kallad för "bög". Blev en kallad det upprepade gånger började en ju fundera på om en kanske var det ...

John

John

Att vara blyg som kille är ett jävla gissel.. Det ligger på honom att ta kontakt med det motsatta könet. Vågar han inte, förblir han med största sannolikhet utan partner.

Starfighter

Starfighter

När jag var liten hade alla killar svalt hela den där "sådana är killarna!"-grejen med hull och hår, så jag umgicks hellre med tjejer. Än idag undviker jag män som tror att de har något gemensamt med mig bara för att vi har kukar.

Att vara man är inget annat än en illusion som ovanligt många har gått på.

Henrik

Henrik

Män umgås i grupp. Flabbar, dricker öl, pratar fotboll, åker på resor ihop. Och gillar det, trivs, kan kanske inte vara utan gemenskapen i grabbgänget. Det är en gemenskap jag nästan aldrig hittar min plats i.

Jag har haft många män som kompisar men jag lyckas aldrig riktigt knyta an, bli kompis på riktigt och oumbärlig för någon eller några. För mig själv skyller jag på att jag inte avsätter tid, att hus och barn kräver för mycket. Men jag vet att nästa gång jag träffar män kommer jag att känna mig avig, att det skaver i umgänget, att jag inte hör hemma där.

Jag vet inte vad det beror på och jag vet inte hur jag ska tackla det. Att inte vara bekväm med andra män gör mig lite bedrövad. Jag tror att jag går miste om någonting fint och värdefullt.

Få killar besöker UM

Enligt Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) Sverigebarometer 2012 är ungdomsmottagningarna lika viktiga för killar och tjejer, men av besökarna på mottagningarna är det bara mellan 10 och 19 procent killar. Enligt RFSU är en viktig förklaring könsmönster, enligt vilka tjejer förväntas ta större ansvar för den sexuella hälsan, medan ett riskbeteende är mer accepterat för unga killar. Socialstyrelsen hänvisar till studier som tyder på att killar upplever det som jobbigare än tjejer att besöka ungdomsmottagningar.

Micke

Micke

Att inte tycka om sin röst för att den är ljus och kan anses fjollig, inte dricka öl och bara ha tjejer till kompisar under tidiga tonåren. Har alltid älskat att dansa och sjunga, alltid gått min egen väg. Många saker har jag fått utstå för att jag inte anpassat mig, men jag kan inte vara något jag inte är. Blivit kallad tjej, fjolla, Micke mus, folk som frågar om jag är homosexuell. Allt detta för att jag inte ingått i den mansnorm som jag nu bekämpar. Jag tycker inte om det. Alla borde få vara den som de är utan att behöva stå ut med en massa skit. Fuck alla normer som begränsar oss som individer!

Harald

Harald

Vi män kan vara en till synes heterogen grupp. En del av oss är rasifierade, en del av oss är funkisar, en del av oss är icke-heterosexuella, trans osv. Och alla de grupperna utsätts för förtryck på olika (hemska) vis. Men det finns ändå en sak som binder oss samman, som ger oss ett samhälleligt övertag. Manligheten. Och visst kan det vara jobbigt att bli ifrågasatt som man när man köper ett rosa mobilskal – men är det verkligen där vi bör lägga vårt analytiska/politiska krut?

Jag vill påstå att vår främsta skyldighet som män är att för oss själva synliggöra våra manliga privilegier, och sedan kanske försöka förändra sig.

Detta kan röra sig om att helt enkelt känna sig bekväm med att prata inför grupper av människor. Det kanske till och med är kul. Men att vi är superbekväma med en sådan sak har ett pris: att andra (oftast kvinnor) lär sig att inte ta plats, att inte tycka det är kul att prata inför grupper.

Privilegier så som rätten till sin egen kropp, att den inte av andra (läs män) eller av media, kultur, litteratur ses som allmän egendom. Eller så rör det sig om bättre löner, mer respekt, status och normens bekvämlighet (alltså att INTE behöva bli ifrågasatt pga ens blotta närvaro).

JA vi borde alla få köpa rosa mobilskal/ha kjol på oss/använda make-up osv utan att bli konstigt behandlande. Men det som glöms bort här är ju att det egentligen inte är VI som är det direkta offret när en kassör ser konstigt på oss när vi köper smink. Den konstiga blicken bygger ju på svårigheten att tro att en man någonsin skulle vilja bli kvinnlig (för det är ju enligt patriarkatets logik vämjeligt). De fortsatta offren är kvinnor, och ja – ibland kanske vi känner av en liten indirekt effekt av den patriarkala sexismen. Men ärligt. Vi kommer över en konstig blick (ej att förväxla med t ex hatbrott), även om det suger.

Så snälla vi. Låt oss sluta gnälla om rosa mobilskal, lär oss lyssna och ta lite mindre plats, tänk på våra privilegier. Och när vi gör det – ha inte mage att begära cred för det.

Puss & kram

Fredric

Fredric

De manligaste män jag känner är de som enligt rådande norm gör omanliga saker.

Anton

Anton

Min könsroll, mitt behov att vara tuff hela tiden, hjälpte till att fakka upp mina högstadie- och gymnasiebetyg.

Den har byggt en mur mellan mitt medvetande och mina känslor.

Den har effektivt kvävt min kreativitet.

Harald

Harald

"boys will be boys"
det är ändå rätt kul när jag tänker tillbaks på alla 17 år i skolbänken:

alltid när det var grupparbetet som involverade både tjejer och killar hade man som snubbe ett frikort att göra mindre, dyka upp sent och lämna över ansvar till någon annan. för att: man var ju en skön kreativ, konstnärlig och frispråkig kille.

Mattias Åkerberg

Copywriter

Mattias Åkerberg

Jag är en man med tummen mitt i handen. Jag är en sådan man som inte kan backa med släp. Jag kan inte hantera en slagborr, inte snickra en altan och inte byta olja på bilen. Jag får googla för att säkert veta skillnaden mellan en stjärnskruvmejsel och en insektsnyckel (för att inse att det faktiskt heter insexnyckel, och bli en aning road av det). Det är så mycket man ska kunna för att vara man, och det är så mycket av det där som jag inte kan. Jag är en ohändig man.

Detta till trots har jag knixat mig fram i livet, lyckats ducka, smita undan eller bara stå där med händerna i fickorna, valhänt, fumlig, passiv. Det vore att ljuga att säga att det där inte rör mig i ryggen, för det gör det. Jag önskar verkligen jag kunde slå i en spik, sätta upp reglar och förstå vad som är trefas och vad som är tvåtaktare, det gör jag verkligen. Och en tanke gäckar mig: Är jag mindre man för att jag inte kan allt det där? Och jag vet redan svaret:

I helvete heller att jag är! Jag må vara ohändig, men kom alltid ihåg att en händig man är lika mycket man som en ohändig man (och vice versa). Det är och förblir en sanning. Och därom är det slutdiskuterat. En ohändig man – en sådan man är jag. En sådan man jag är!

Stefan

Stefan

När en av ens bästa vänner inte kan vara vän med en bara för att då får han inga tjejer. När ens egna föräldrar tycker att deras bild av hur en kille ska vara gör så att man omöjligen kan sikta på sina drömmar. För att en kille som inte är manlig är det värsta en kille kan vara. Och om jag som kille i nedre tonåren inte nedvärderar kvinnor är jag troligtvis homosexuell.

Gigge

Gigge

Jag är väl ganska dominant och typiskt manlig av mig. Men jag har två svagheter ur ett maskulint perspektiv. Jag tycker om färger som rosa, och har valt ett rosa mobilfodral. Blicken från försäljaren var obetalbar, och han försökte få mig att välja svart eller vitt. Och så är jag sjukt blödig djurvän. Så jag äter inte djur.

Både mobilfodralvalet och min ätstörning retar folk. Det har hänt att röster höjts mot den rosa vegetarianen. Fast jag inte sagt något eller provocerat nåt. – Du har ju en fjortismobil! – Bög! – Jaha, och varför har du skinnskor på dig då? Men du äter väl bacon? Jag är en riktig karl, men ändå inte. Då kan jag känna att mansrollen är så trång. Så tråkig. Så trist.

Män som slår män

Antalet anmälda misshandelsbrott har ökat under den senaste tioårsperioden. När misshandeln sker i hemmet är det oftast en kvinna som är offret, men en stor del av all misshandel sker på allmän plats. Då är oftast både förövare och offer män. Visste du att den största delen av all misshandel män som slår män? 82 % av gärningspersonerna är män, och 57% av offren är män.

tänkarN

tänkarN

Jag är en man. Jag gillar min kuk. Jag gillar min identitet. Jag är säker. Jag är trygg. Jag är bög.

Växte upp på den svenska landsbygden. 1000 invånare, en Konsum-butik, skolan och så jag då. Byns bög kanske. Det fanns ju redan ett par a-lagare, surtanter och diverse original - kanske måste någon vara bögen?

Visst var jag inte öppen men det kändes. Det var i luften vid den gamla fabriken där vi cyklade. Det anades vid middagsborden bland hemliga föräldrar. Det tisslades och tasslades. Jag var annorlunda men jag vek mig aldrig.

Så blev man lite äldre.. Jag hade fortfarande inte kommit ut. Visste knappt själv vad jag gillade. Hade haft lite flickvänner, hånglat och så. Och att känna en kvinnas kropp mot min under en tryckare till någon överromantisk låt var vackert då. Jag insåg att jag älskade att kyssas. Och gör det fortfarande.

Någonstans i mitten där kom puberteten igång ordentligt och man blev kåt, rebellisk, nyfiken och lillgammal på en gång. Man fick stånd både här och där, påklädd som icke-påklädd. Det gick liksom inte att styra. Sedan började det ryktas i omklädningsrummet. I den tunga luften av vattenånga och doftande axe började länkar spridas. De bokstaverades, skrevs ner på lappar och sms:ades. Hormonstinna 13-åringar som upptäckte porr på the world wide web.

Vips, så kom då dagen D. Man satt där själv. Kuken skulle runkas och man skulle titta på ett par i någorlunda ung ålder som knullade helt enkelt. In och ut, missionären och webbkamera-kvalité.

Filmen hann ju ändå knappt starta innan man kom i någon slags halvorgasm. Men då började jag fundera. Vems kön tittar jag på? Tycker jag en hård killes kön är sexigare än en våt kvinnas dito? Herregud, jag är fan homo.

Sedan har jag kommit ut, fortsatt vara stark och faktiskt aldrig stött på hat.

Men jag känner mig inte hemma i hbtq-världen. De pratar om ett förtryck jag aldrig mött. De pratar om mig som en del av deras grupp fast jag aldrig godkänt det. De försöker representera mig och "mitt liv som bög" fastän mitt liv handlar om väldigt mycket annat i första hand.

Att vara bög är inte min personlighet, det är en sexualitet. Jag är inte tillräckligt fabolous för att få plats i den "superfabulösa"-bögvärlden helt enkelt och det gör mig inte ledsen, snarare uppgiven. Om inte ens det som ska vara en "trygg/välkomnande" punkt är det så lär fler känna som jag.

Inte heller känner jag mig helt hemma i "grabb"-världen även om det passar mig mer än hbtq-media-eliten. Bögskämten gör mig inget. Jag sprang själv runt och skrek bög när jag var 7 då jag inte visste bättre. Sedan skulle jag aldrig säga det idag men det är överkomligt för mig och jag tar inte åt mig. Dock är det den där känslan längst inne som aldrig försvinner. Känslan att alltid vara utanför normen. Det räcker med att gå på fest. Senast i förrgår. Det blev sanning och konsekvens från en app på mobilen. Självklart får jag frågan om jag "någonsin tänkt tanken på att ha sex med någon i sällskapet" varav flertalet grabbar jag aldrig mött utbrister "haha, säg bara nu, det är ju massa brudar här" och genast blev ens stol distanserad från resten. Utfryst och kall. Skall man ljuga? Eller förklara?

Väljer man det sistnämnda så kommer det garanterat bli några som håller sig knäpptysta resten av kvällen, någon tjej som "alltid velat ha en bögkompis" börjar snacka, en hetero-man på andra sidan bordet blir helt plötsligt jättenyfiken på analsex och vill höra detaljer. Eller den värsta av de såklart: "jag gillar dig ändå" - snälla, håll käften bara.

Detta är min historia om mansrollen. Jag är inte en kvinna. Jag trivs i min manlighet men jag vill inte begränsas i den. Jag är bög men inte heller en vandrande sexualitet. Skall det vara så jävla svårt att bara vara?

Hur gör man när alla tar för givet att man gillar tjejer?

Hur gör man när alla tar för givet att man gillar tjejer?

Julian

Julian

Varför måste alla män har den vältränad modell som ideal?
Sen när en promenad i stranden blev en tävling mellan alla slags män som kämpar för att visa att de är den idealiskt mönstergill.

ingen användning har en kropp om inte en bra huvud följer med ! Ni fattar väl vad jag menar.

Anton

Anton

Så fort man i ett gäng med några grabbar försöker prata om något "intellektuellt", typ politik eller något intressant man snappat upp i någon tidning, ska någon göra sig rolig på ens bekostnad eller så fort som möjligt förlöjliga för att kunna återgå till det gamla vanliga grabbiga med allt vad det kan innebära. Tar man däremot upp samma ämnen när man är ensam med någon av grabbarna i gänget går det hur bra som helst! Hmmm

Andreas

Andreas

Varför känner jag mig mindre manlig av att kalla tjejer för just tjejer eller kvinnor eller deras riktiga namn? Nä det ska vara brudar, babes, bruttor, donnor, slynor, horor, kärringar osv.
Orka.

Anton

Anton

Jag känner mig så maktlös. Mina föräldrar brukar ofta ta hand om min syster och hennes mans barn. Häromdagen ville Willian, 5 måla naglarna. Mamma hjälpte till, och han var så nöjd. När pappan senare fick se så reagerade han starkt: inga såna där fjollerier.

Barn är oförstörda tills vi säger åt dem hur de ska vara, vad de ska leka med.

Linus

Linus

Jag föddes som tjej men har så länge jag kan minnas definerat mig som kille. Att vi behandlas olika utifrån kön blev extra tydligt när jag började passera som kille. Jag märkte till exempel att jag hade lättare att göra min röst hörd och att jag inte längre behövde slänga ett vakande öga över axeln när jag var på väg hem om kvällarna. Istället var det jag som fick tänka på att visa att jag inte hade några onda avsikter om jag gick några meter bakom en tjej.

Jag har alltid gillat killar. När jag sågs som tjej var det ingen som ifrågasatte det. Nu är det inte längre lika självklart att mina känslor blir accepterade. Jag är fortfarande samma människa med samma känslor som förut. Det enda som ändrats är vilket kön jag blir sedd som.

Så här kan vi inte ha det. Jag kan inte acceptera att det är vårt kön som styr om vi får möjlighet att ta del av olika privilegier eller ej.

Henrik

Henrik

Under hela min uppväxt har jag brottats med att bygga ihop mitt livspussel. Att få min bit att passa in. I omgivningen, i förväntningarna, i normerna. Någonstans på vägen insåg jag att det inte är möjligt och la därför skulden på mig själv. För att jag inte kunde relatera till manliga attribut och egenskaper.

En dag vill jag ha barn. Jag kommer att göra allt i min makt för att de inte ska begränsas i sitt identitetssökande på det sätt som jag gjorde. Allt i min makt för att de inte ska behöva känna ångest, sorg och olycka på grund av redan tillskrivna könsroller.

Rawburt

Rawburt

Är du bög?

Jag som dansare hör ALLTID folk prata om vilka som är homosexuella eller inte, spec när det kommer till killar i denna industri. Både från folk med "vanliga" jobb och från dansare som jobbar och är i industrin är det alltid samma fråga som kommer upp. Jag har själv ställt mig den fråga några gånger men efter min vistelse i New York bryr jag mig inte så mycket längre, eftersom det ändå aldrig är säkert förens man frågar personen i fråga. Och, hur ofta tror du det händer?

Hur ofta tror du jag som kille fått den frågan ställd till mig, om min sexuella läggning?
Inte hur ofta den ställs bakom min rygg eller till mina polare, utan till mig personligen efter jag dansat och varit i denna industri nu i över 15 år.

1 gång.

Luis Lineo

Ordförande i Män för jämställdhet

Luis Lineo

Ett av mina första minnen som barn var när jag var ungefär 4 år gammal och lekte med tre tjejer på gården utanför huset. Vi var glada och helt inne i leken och min mamma och hennes kompis, en man i 30-årsåldern, stod och tittade på. Plötsligt utbrister mannen till mig ”Oh du är en sådan Casanova som redan har tre flickvänner!”. Jag kommer ihåg att jag blev både generad och obekväm av den kommentaren. För mig var tjejerna bara kompisar som jag lekte med. Nu fick jag veta att vi var olika och att något förväntades av mig som jag inte kände mig bekväm med.

E

E

Jag har alltid varit en känslig person. Jag saknar en manlig vän att prata med på ett djupare plan, en som jag kan prata med när jag är ledsen.

När jag har en dålig dag/är deppig så kan det vara av andra anledningar än att Chelsea förlorat en Champions League-final, men det förstår inte mina manliga vänner.

Det är väldigt sällan jag åker hem med tjejer från krogen. Jag orkar inte det drama som kan uppstå. Jag har sårat och blivit sårad och jag vet inte vad som är värst. Jag känner inget vidare behov av att "dra hem brudar", det fungerar bäst för mig så, idag. När jag förklarar detta för mina manliga vänner så blir de nästan stötta, provocerade, samtalsämnet blir liksom plötsligt för djupt. Dom tycker jag är dum i huvudet.

När jag berättar om mina tjejkompisar så börjar det: "Har ni legat?", "Ja, men hon är ändå jäävligt go röv", osv osv..

Jag blir så sjukt ledsen och arg att jag vet inte vart jag ska ta vägen. Men så är det. Varenda Jävla Dag.

Hur gör man när man får mer betalt än sin kvinnliga kollega?

Hur gör man när man får mer betalt än sin kvinnliga kollega?

Alexander

Alexander

Jag hatar att man ofta ska vara hård och oftast aggressiv som man. Man ska kunna slåss och ju större man är desto coolare är man. Är trött på att behöva vara hård framför folk istället för att bara kunna slappna av. Är trött på att folk kallar en bög om man ser bra ut. Jag tycker att jag själv ser bra ut (ibland) är man bög för de? Gillar inte min mansroll. Jag är en snäll, trevlig och jätte mysig kille. Men blir jag behandlad med orespekt (vilket händer väldigt ofta) för att jag är snäll blir jag arg. Hatar att killar delar in sig i gäng och alla andra killar som inte är som dom är de fel på. Tycker det är jobbigt att vara kille.

Johan

Johan

Jag upplever det som en plikt att tacka ja till sex. Jag har ofta blivit ifrågasatt eller jämförd med andra när det inträffar. Varför är du så känslig? Blir du inte upphetsad av mig? Förvånad över hur ovanligt det verkar vara med män som kanske inte riktigt har lust just då.

Anders

Anders

En kvinna som jag tidigare undervisat förföljde mig under en period. Jag mådde dåligt av det. Mina kollegor hade svårt att förstå varför – det var som att jag i egenskap av man inte borde vara rädd, särskilt inte för en kvinna. Det skämtades också om att jag hade möjlighet "att göra någonting" med kvinnan i fråga, om jag ville, vilket fick mig att känna ännu mer obehag inför situationen.

Jocke

Jocke

Idag är jag 28 år gammal och min berättelse utspelar sig när jag gick i högstadiet. När jag var i tonåren var jag ganska liten och det i sig var inte ett speciellt stort problem, men det blev väldigt snabbt sammanknutet med förväntningar på mig som person. Jag var alltid den där svaga lilla killen i klassen som inte riktigt kunde säga ifrån. Att jag var väldigt sen in i puberteten gjorde inte saken bättre. Jag hade ganska mycket ångest över att jag inte började växa och att inte få hår på kroppen. Samtidigt som jag brottades med en sen pubertet så hade jag ändå turen att inte bli ett offer för mobbning utan jag var en i gänget, vilket var väldigt skönt, men jag var aldrig den coola killen i klassen, mest för att jag var liten.

Detta förde med sig det problem jag upplevde som jobbigast. Jag är uppväxt i en ort där rasism var något som fick ett starkt fäste bland många ungdomar, framför allt bland mina vänner. Detta tyckte jag var otroligt jobbigt eftersom jag inte höll med mina kamrater om deras åsikter. Men hur skulle jag som den lilla grabb jag var kunna säga till de populära, stora och starka killarna att det jag tyckte att de höll på med var så otroligt jävla idiotiskt? Hur ska man kunna hävda sig och ifrågasätta sina vänner när man vet att man kommer bli utesluten. Givetvis är det kanske bra att bli utesluten ur en sådan grupp men när den gruppen är hela ens sociala liv, vad gör man då? Hur ska vi göra för att odla en kultur där man accepteras trots att man vågar säga ifrån när man tycker att något är fel, och hur ska vi komma ifrån den jargong i skolan som gör att vissa får bestämma vad som är gångbart och vad som inte är det?

Idag jobbar jag som lärare och gör mitt bästa för att försöka odla och nära en kultur bland ungdomar som visar att acceptans, respekt och integritet är viktigt.

Den könsuppdelade arbetsmarknaden

Att det finns typiskt manliga och kvinnliga yrken visste du säkert, men faktum är att av de 30 vanligaste yrkena i Sverige har endast tre en jämn könsfördelning. Och bara 14 procent av alla anställda kvinnor och 13 procent av alla anställda män arbetar i yrken där antalet kvinnor och antalet män är ungefär lika många. Hur påverkar det dig när du väljer yrke?

Björn

Björn

Jag brukar fråga gamla och nya tjejkompisar om det syns på mig att jag är homosexuell. "Ja det syns ju lång väg" är ett vanligt svar. Men hur syns det? "Du går ju på ett speciellt sätt" "Det är din röst tror jag" " Du luktar så sött" "Du håller ju på med konst" "Du gillar växter och trädgård".

Jag ställer också frågan till manliga vänner, och killar som jag har dejtat, och de svarar nästan uteslutande att de aldrig skulle ha antagit att jag är något annat än hetero.

Någon har sagt att män inte har några ideal att leva upp till, till skillnad från kvinnor. Ja förutom att vara jättemachomanlig. För annars är man ju bög enligt de tjejer frågat. Tur att jag redan är det, så att jag kan vara fri att göra vad jag vill utan att få min sexualitet ifrågasatt.

Filip

Filip

Jag dricker inte öl. Gillar det inte, dricker hellre cider. Får alltid höra att ”det är bruddricka”.

Markus

Markus

När jag sade nej för tredje gången blev hon sur på riktigt. Hon kastade sig ur sängen och skrek ATT DET SKA VARA SÅ JÄVLA SVÅRT, ÄR DU BÖG ELLER? och klädde på sig och gick hem.

Fredrik

Fredrik

Det känns som att det förväntas att jag ska kunna saker om sport. Jag kan inget om sport, men ursäktar mig hellre i förväg än att inte bry mig.

Emil

Emil

Jag har aldrig varit intresserad av sport. Inte heller av bilar eller krigslekar för den delen. Jag har aldrig varit särskilt ”manlig” och hade främst tjejkompisar när jag var yngre. Ändå var jag väldigt mån om hur andra såg på mig, och lade extra energi på att hålla mig i skinnet, försöka att inte uppfattas som töntig eller fjollig och inte sticka ut för mycket.

Några år gick och jag fann mig själv på gymnasiet där jag insåg att det inte var så kul att begränsa sig hela tiden. Jag blev tråkigare och hade tråkigare. Så med hjälp av min nya friare situation lämnade jag den där tråkiga snubben bakom mig och släppte istället lös en rätt kul kille som istället levde på sina egna villkor.

Jag har gett mig själv större utrymme att leva på bara genom att släppa på den där trista tanken om hur en man ska vara. Varför ska det finnas fastslaget vad man ska gilla, och varför ska det baseras på kön, läggning eller etnicitet? Det finns så många bra saker i världen man kan syssla och pyssla med, så varför ska man bara tillåtas hålla på med en liten del av dem utan att bli ifrågasatt?

Detta är en av många anledningar till varför kampen för jämställdhet är så viktigt. Om vi alla kan hjälpas åt att frigöra oss från de regler och krav vi inte satt själva så kan vi bygga en bättre värld där alla får plats på lika villkor. Och det blir garanterat lite roligare för alla.

Alexander

Alexander

Försöker att se så blasé ut som möjligt och fortsätter att gå. Gör aldrig om misstaget att försöka avväpna dem genom att vända mig om med en slängkyss tillbaka. Har nyss kallats bögjävel för jag vet inte vilken gång i ordningen. Kanske var det för min leopardmönstrade halsduk, eller kajalen vid ögonen, eller att jag använder balsam när jag duschar. Jag vet inte, men jag vet att jag gjort något fel. Okej, samtliga i det här killgänget, alltid ett killgäng, var berusade. Men allt som kommer ut på fyllan bottnar i faktiska värderingar. För dem är jag alltså ”en bögjävel”. Vad nu det ska betyda. Jag har inga problem med att någon tar mig för homosexuell, tvärtom. Men jag blir ledsen av ord som så uppenbart används för att skada. För att det finns en mall för hur jag ska vara och se ut, för att någon måste påpeka frånsteg från den. En nära vän, Pelle, blev knivhuggen på grund av att han inte passade in i mallen. Han överlevde inte. Så jag fortsätter att gå, bara lite fortare.

Dennis

Dennis

Jag är trött på att det ses som någon slags status för män att vara våldsamma och kunna slåss. Att få höra om hur någon fått stryk och om "vilken bra träff" man fick in känns bara obehagligt.